Poesi 61

Inväntar andarna,förbereder det
ljus, där de skall gå in, klockorna
tickar, skördetröskan skördar alla
sår du nåden? sår ett ljus och änglar
vet,det finns ingen annan stans de kan
gå, längtan efter ljuset, slår i nattens
timme, sorgen måste ut, det var ett löfte
som aldrig givits, men som kom av sig
självt, så varsamt jag plockar upp
orden, de stora de små, allt du tänker
och gör räknas, vänd från hatet!

Poesi 62

Dagdrömmer mig bort, väntar på ord
väntar på en försvunnen synonym,
en liknelse som kallar på mig, med
ett ljud av ouppnålig längtan, som
av en flöjt, djupt inne i skogen
en viskning eller meningar, ett
samtal om alltings inneboende matematik,
om en vacker men sorgsen värld,,,,,

Poesi 63

Jag har varit i rum,jag ännu
inte sett, jag har hört människor
tala, som jag ännu inte träffat
jag har letat och upphört leta
jag har gråtit och upphört gråta
jag har varit långt borta och nära
mitt hjärta har älskat enkla ting
mitt hjärta bor i en fridfull dal
jag ännu inte sett,men där jag
ändå alltid varit,,,,,,,,,

Poesi 64

Nu är jag ingen, bortom jaget tom, men
mina ord fyller mitt tomrum, likt askan
graven, livet är längtan, och hon är med
mig, fast när, jag väntar i ett system
som förlorat känseln, som ett avdomnat
ben, inga känslor, en knuten näve i fickan,
jag kommer till henne, döljer mig i hennes
hår, jag bygger en ny båt, nu känner jag
virket mot mina händer, verktygen,
allt är på plats,,,,,,,,,,

Poesi 65

Visst får du leva här vid min sida
du vars namn är otydligt, alla dom som
gick vilse i mörkret men också i ljuset
det ena i avsaknad av det andra, kommer
till samma hamn, till samma nödutgång
under samma sol och måne det rungande
ljudet av planeter i sina kretslopp,
var inte naiv, om du känner att de vill
ta ditt liv, dras inte med i deras fall.

Poesi 66

Härjade och till gryningen, deras
varsamhet om tingen. Frid ett ord
som inte ryms i den stora mängden
som inte ryms någonstans utom
i ett stillat sinne, bönekvarnar med
dess ljud av små klockor, du finns
där inuti kampen, av sönderbrända
böcker. Av stoft av mänskliga gärningar
utan monument eller minne, så betalar
livet utav givandets och tagandets lag,
betalar utav okunskapen om sig självt,
dofter jag minns dofter,,,,,,,,,

Poesi 67

Ett uns av närhet, till dig
ett uns av förlorad närhet
för dig, bind samman oss till
en krans, du naken, hud mot min
hand, kommer till mig med rosa
blommor för affären som aldrig
blev av, i naturens åder, jag
styrker mitt hjärtas vener,
i den flod, där du rinner.

Poesi 68

Det är bara yta, jag ser och hör
någon tog sitt liv, på ytan, skall
min röst bära, nå igenom till dig
det måste finnas någonting som är
bättre än det här, när jag slutar
vilja. I ett hus av glädje, här
lever jag mitt liv, jag var bland de
utstötta, fann mig själv, håller i
med näbbar och klor, var nära mig
mitt liv kallar på ditt,,,,,,,

Poesi 69

Låt mig bära mitt hjärta,
för att öppna andras, var allt han
sade och gjorde omvänd psykologi
det äldsta tricket, fruktan, men
om du verkligen vill se, då kommer du
verkligen att se, du förstår,
det var i natt som jag drömde,
jag var i mandalans centrum.

Poesi 70

Ångesten kommer, jag lindar den runt ett träd,
jag märker mitt revir, som en katt eller en
tiger, få ord blir sakta stumma, jag söker tolka
det du säger efter din hjärnblödning, men allt
mals ner i ditt liv som är heligt, jag står vid
stranden med mina nakna fötter mot vågskvalpet,
några människor i diset, runt oss i skogsgläntan
når ljuset ner, vi är bevakade av forntidens andar,
något jag skulle säga förblir osagt, oväsentlighet,
men det sårbara i storstadens larm, märks,
som öar vi möts.

Poesi 71

Alla spår har försvunnit, natten
lägger sin slöja över allt, Dionysos ler,
Pan spelar på sin flöjt i den elfte
timmen. Nu dansar älvor och väsen i
tolvslagets rus, natt blir till dag, och
dag blir till natt, vem var du som kom
efter vägen, vad var det du sökte,
var du ett rov efter vägen, eller
jägaren på sitt pass, en dörr som stängs,
eller som öppnas av sig själv, glöm
dig själv när natten bjuder till bal,
sångerna som ekar, och orkestern som spelar
igen, om du lyssnar riktigt noga
kan du höra dem än,,,,,,,,

Poesi 72

Den värsta död du dör, är den död du dör
varje dag du inte lever, allt liv
lever för att hjälpa dig att leva,
tänk den tanken, allt som dör hjälper
dig också att leva, som sånger ur
det gamla pianot, följer såret de vapen
som en gång dräpte det? Hur du än rustar
ditt hjärta kan inget skydda det
mot Amors pilar, hjälplös
i den bästa av rustningar.

Poesi 73

Ensamma föds vi och ensamma dör vi,
tänk på ditt döende, skilj det inte
från ditt levande, bjud till livet
det vackraste du har, och livet kommer
bjuda dig det vackraste det har,
kontrasten, men är det inte så att
livet måste gå vidare. Någon sa
-det är en fråga om den inre friheten,
det är sant, en blomma säger mer än tusen
ord, ett anletsdrag ett vattendrag,
en tystnad att vila i, ett stycke musik
några ord, vi kände dig och vi kommer alltid
att känna dig,,,,,,,,,

Poesi 74

Lär dig att behärska sinnet, bortom
jagets innestängda dörrar,din
tid är kort på denna jord, använd
varje sekund, pollinera den, förgyll
den, och kom ihåg att så fort du släpper
in den yttre fienden, har du förlorat.
Var medveten om allt detta och du kommer
att uppleva sinnets skönhet.

Poesi 75

Ler mot mig livet, trotsar alla tunga ord
dansar i min skymning, rymmer med min dag
svävar lätt ibland molnen, ibland allt
som är mig själv, tänker mig som du men
ändå inte, så långt ifrån mig självt,
djuren som gått mina vägar, med minnen
däri befolkad av drömmar,lotten som
släppte mig fri, kom med mig och dansa
i svårfångad rymd, bli med mig i natten
andas mot min hud, kom frihet kom längtan.

Poesi 76

Oro är livets väsen, dess kärna
i den gamla väderkvarnen, som malt oron,
jag ser en häxa på sin kvast, flyger
högt över bygden, flyger med oron
den går inte att stilla, du lever den
den lever genom dig, oro är livets väsen.

Poesi 77

Nakna står vi som barn, nakna
står vi i slutskedet, du undrar
vem jag är nyktert, vet du vem
du är, du tappar ditt grepp, och
blir åter mänsklig, åter sårbar
som vem som helst där ute, jag
går bland de uråldriga stammarna
trädet känner mig, det finns ingen
röta i dess centrum, jag andas nära
det, känner det innom mig, omsluten
av allt ,av askan, timmret rullar ner
mot dig, du böjer dig ner griper om
de röster som griper i dig.

Poesi 78

Jag vill leva för evigt förtäras av dess låga
som är mörk, och full av törnar, vattnet renar mig
vattnet som står i förbindelse med å och hav
du rör vid mig, vid detta ljus som äter eldens lågor
följ den stig som andra har vandrat, som levt,
och som lever, snart skall lidandet vara borta
efter många liv, kom till mig dröm inifrån
det svarta, som öron, hör mörkrets sånger, du
är en bild som korsat farleder,
här, i den stora glömskan,,,,,,,,,,,

Poesi 79

Jag tänder mina rökelser,tänkta
för de som hjälper mig att leva,
natt efter natt kommer jag närmare
en röst av kärlek, en röst av hat
nattruset för de unga förälskade,
som lever för dagen som dagsländan,
lätta spår, gräs som bädd, för ruset
och livet, natten, och kärleken, är
så stark, om jag önskade något vore
det att förmedla djupt under själen att
vi skulle värdesätta och respektera
varandra mer,,,,,,,,,,,,,

Poesi 80

Några få sekunder av nåd, ändå
svävar du där uppe, på en lina av
guld, som en del av det oerhörda
någon suckar tungt, i väntan på
gatloppet i väntan på allting annat
som orörligt blivit till sten, dina
läppar, mörkret du silar som en val
eller ett amfibiedjur, näckrosen som badar
där groddjur simmar, dammen ett badkar
smälter bort, järn, och andra metaller.
Friheten bor där ute, någonstans,
och någonstans gick allt fel.