Jonas Hagéns Poesi Samling

Poesi 1

Jag levde som en tjuv, jag såg
folket resa sig inuti den magiska
cirkel som expanderade ut över horisonten,
jag kommer inte över tanken på att allt
är förlorat, att girigheten slagit sina
klor i oss alla, utom ett fåtal som ser jorden
som sin juvel, en armé utan vapen, det är tomt
här, inget liv, jag känner mig som nattvakten,
som silar i det han släpper in, slutet
når oss alla, den enda rättvisan, men jag
får inte säga för mycket, det har lämnats åt
mysteriet, munspelet hörs i någon avlägsen koja,
eller är det ett höghus, den som leker han vet,
och fantasin är obegränsad, jag leker den stora leken.

Poesi 2

Tankarna far ut vilda med vinden, jag håller dem i ett järngrepp,
det får bära eller brista. Tågstationerna är sig lika, jag bär vittnesbörd
om dårskapen jag inte kan befria mig från. Åren går och tiden. Resan
är till synes oändlig, någon knackar mig på axeln, men det är resan
den oändliga resan, bort ständigt bort från nya stationer som blir till gamla.
Det är tyngden av det som man inte vet att man har gjort som gnager på en.
På kyrkogården svävar kropparna en meter ovanför stenarna,
de ropar befrielse befrielse.

Poesi 3

Du ser upp på en stjärna en natt som denna, jorden är tung i dina spår,
du har inte vallfärdat någonstans, du försöker hålla ihop huvudet.
Tankarna spränger bakom dina pannlober, någon sjunger tyst för
dig i skymningen. Först blir bilden tydlig sedan otydlig
och allt domnar bort.

Poesi 4

Raderna ekar tomma som ett hjulspår,
lokförarens grå timme hårfästet släpper
och under skärmmössan grinar döskallen,
tåget rusar förbi öde bangårdar,
tåget skall ingenstans och inga biljetter fanns
att köpa. Det rusar förbi Teresienstadt, Auschwitz,
Treblinka, platser där människor förvandlats
till rovdjur, avrättningsplatser.
Fram far tåget som skall ingenstans.

Poesi 5

Varje människa är en gåta, en dröm som tänker dig,
natten är där inne sökandet ett namn eller en formel
en svart bok. Söker visdom i ett förlorat kapell, i en förlorad
illusion tänkta som handlingar tänkta som ljus, förbannelser
järnvägsövergångar, vet du var du strävar eller är dina mål
avlägsna som tussar av moln. Kommer du ihåg mig än
eller vet du någon som gör det. Minns du regnet.
Vem är du att döma mig, rörelser i sten, hopplösheten
tänk mig en kort sekund, närvara inom mig, men stjäl ingenting
gör inga stora misstag. Lev och verka även utan mig,
lär dig om livet, dess stråk, dess bebyggelse, lär dig allt utantill.
Spara jämret och tröttheten lämna förfalskningen dess ånger.
En del kommer alltid att vara hos dig.

Poesi 6

När undgår mig livet, en gnista
ett regn av gnistor, flyger du
tillsammans i drömmen, ett beslut
att aldrig slå innåt, rollen,
eller rollerna du spelat, alla
bär dom på maskeringen av dig själv
lyser igenom, hos vissa starkare,
mer av viljan, maskrosbarn som vad
dom än varit med om,, ser möjligheten,
hör jag någon uttala hoppet, nåden,,,,,,,

Poesi 7

Jag känner hur du kramar min hand, du känns
skör som ett fågelbo. Vildmarken innehåller allt och inget,
rösterna jag hör är lodet som markerar min position.
Jag älskar dig mor känns svårt att säga men jag gör det ändå
då jag vet att du är två eller flera. Jag viskar du är ändå anledningen
till att jag är här, att jag ser, hör och förnimmer världen,
du inte vill uppgå i än, när jag går sträcker du ut armarna som i kramp
som om du hängde på en skör tråd, som om du visste vad som
höll på hända med dig, du liknar de barn som jag en gång var, som saknade dig,
och att luften höll igen gråten jag inte visste var din eller min,
du lever bland rosor och The King, du lever så länge som det behövs.

Poesi 8

Som ett hjärta av näver
i sömnens farkost
stiger ur kvällen
stadens hemvist
Ur gallerierna mumlar
stjärnornas tango
en synsk tango
fjärrskådande
över nattens intet.

Poesi 9

Vägarna är tunga av malm
du är ett hårstrå
i min ficka, håll ut,
hur det än går
skall du veta att jag
är med dig, jag håller inte
inne med något till
ditt sista andetag.
Gruvan står öde
arbetarna går ut och in
bär spår av dödsannonser.

Poesi 10

Jag går genom portar genom valv i en katedral,
rökelsen lägger sig tjock och vid altaret är
namntavlor uppsatta, försvunna som aldrig hittats.
Jag går ner i kryptan och runstenar är inmurade
i väggarna, gammalt och ännu äldre möts, där är
lagren av tid förvarade, munkarna går med armarna
fyllda av pergament, här lagras tiden, också
den tid som blev stulen, den som aldrig levts.

Poesi 11

Avvaktande är allting sig självt, stulna delar
av allting annat, som i sin tur stulits som kvinnan
den gamla som spårlöst faller ihop.
Vägen dit jag går är i sig det enda mål jag sparat, dimman tycks
säga mig allt, det gamla kapellet nere vid havet, en sko av läder,
ett sågverk som spottar ut allting, som växt och som rivits
som avvaktande varit liv. Du är i varje fiber den längtan som jag
känt men glömt, du är resor kors och tvärs du är i varje atom
en sömn, och ett spårlöst rött band en slinga in i urtiden.
Spara mig delarna av ett nav av ljustrådar, som en lysande gestalt
som går sedan han sett till dig, större än all nåd allting
som saknar lyckliga slut.
Du måste känna mig säger jag till någon på gatan,
du måste känna det som en gång varit jag.
Jag hör ditt namn som ekar, men som tystnar in som böner
i den vitkalkade muren.
Alla avstånd allt liv som lever inpå sig självt
som lever som andetag som växer till den röst som är ett barns.

Poesi 12

Bilder släcktes ur ljuset, dammkorn, bilder
som nyfödda foster, oviss framtid jag lägger
några av bilderna på minnet vart är dom lagrade?
En häftig brand ödelade tusentals arbetstimmar
statister, kulisser och den skarpa doften av brinnande
kött, jag sitter i halvdunklet ser knappt tangenterna
som många ord som lämnade miljontals öron
för de ickehörande där uppe
som i Theo Angelopolus film med frakten av ett monument
en staty eller delar av den, en väldig hand som greppar
efter de förbipasserande stoderna vid flodens mynning.

Poesi 13

Först tomheten den beständiga, sedan frågan,
ingen vet när det är tid att gå. Du kan inte
lasta den sjuke som går i sitt rum, men du
kan se dig själv och i ögonen det barn du en gång
var. Jag söker mig mot ljuset, inte mörkret om
du stod här bredvid mig i all förlåtelse. Ja
vi delar denna dröm och alla skall vi en gång
dö och inse tomheten som det varken beständiga
eller icke beständiga, men frihet förnimmer
de som inser tomheten, och den kan aldrig stjälas.

Poesi 14

Järnverket arbetar stilla, händer nöts och
uret visar tiden, de äldre har blivit förmän.
Någon dog i en olycka järnet finns överallt runt
omkring oss. Stålarbetarna står handfallna
väntar på guldklockan och tacket för lång och trogen
tjänst, lysrören släcks arbetet upphör fabriken
skall läggas ner, och uppstå utomlands med billigare arbetskraft.
En dag har gått någon står kvar lite längre, nära till tårarna
nära till sönderfallet kistan och klockorna som ringer,
farväl gå nu in i den eviga smältugnen du har lov att gå att dö.

Poesi 15

Sjöarna är lugna och slöa, livet där nere angår oss,
som du angår mig, du är en del av mig ett spår. Jag
vet att någon för anteckningar i sten i vind vatten och eld.
Du är bara ett ansikte i mängden men jag ser dig, verkligen ser dig
vi lever under dig som sånger, födda av din natt
ditt hårda arbete, på vägar där vi möts, du är som en sång som
sjunger fortfarande.

Poesi 16

Jag ser bengaliska eldar
för min inre syn, jag går omkring
i ett hus utan dörrar, känner smaken av blod
i munnen, jag spottar ut en törnkrona
mina tänder värker, jag är en del av någonting
annat, ett mörkt nav som brinner, okontrollerat,
tankar omedvetna om ett mysterium.

Poesi 17

På landsvägen strömmar över dig strängar av ljus,
färdas du bortom en utpost, återvänder till gåtor innerstängda
i mängder av hus, sjunger ända in i märgen med flera bilder,
är en röst innestängd i din.
Raderna tynar bort in i den hand som en gång skrev det,
att ingenting förändras, du tar döden som ett skämt
ditt ansikte på fotografiet, ett vittnesmål till något, ett fruset ögonblick.
Återvänd till fotografiet, det röda förfallna huset ute på någon
skärgårdsö. Allt där är minnen ett namn en stor själ i ett barns kropp, att saker inte behöver
utvecklas till det ödesbestämda men även då kallas det för ödet, i en sönderslagen bur har en
undulat flytt, över björkarna.

Poesi 18

Shamanen slår på sin trumma, ett töcken, du går vidare
vidare till någonting annat till livet till dess källa,
gång på gång stannar du upp, höjer blicken snett
uppåt, följer med flyttfåglar miltals bort.
Några ord är förbjudna, ätandet är påtagligt, ätandet
av dessa ord. Rösterna ekar tonar ut i den ihåliga stammen,
solen lämnar in de blanka fjädrarna. Att livet väntat här tyst,
bland bokpärmar och familjefotografier
ett tyst samförstånd, efter många meter, efter tid.... tystnad.

Poesi 19

Är livet här någonstans, allt jag ser
är strandade skepp, vrak, spillror av vad det
skulle kunna vara, flykten som var det enda
jag kunde ty mig till är nu borta och jag sover
under asfalten, denna känsla de utvisade, deras
tårar de hemvändande deras glädje, från de stulna
kom du, från en bergstopp med vingar av brinnande guld.
För någon är tiden kort och vem bär deras minnen när du
landar, vem bär deras hopp på den andra sidan.

Poesi 20

Tankarna faller in som i ett mörker
jag andas tungt, det är många år från
nu, skuggorna glider in och ut genom mig
jag hoppas att rätt stannar, bygger en damm
eller ett ide men skogarna brinner och vi står i
askan, den som blir över efter kremeringen, jag
ser henne komma men så vänder hon och går
för sista gången, det hänger på mig nu om jag
skall kunna vinna hennes kärlek.

Poesi 21

Håll framför mig det högsta, bortom
lidandet, samla det i din hand, vidrörd.
Jag skall vänta ute vid fyrtornet på
de änglar som samlas vid ljuset,
för varje dag jag för dig över horisonten.
O liv knäböj vid min sida här i rummet
utanför världen, bygg åt oss ett altare
där händer görs synliga i betongen,
bland rubrikerna skrivna i blod.

Poesi 22

Hur kan jag vända mig bort, vad kan jag göra
mer än att leva djupare, närmare. Vad var det du sa,
minns jag det än, det var meningen. Slappna av
inse att alla slag inte kan vinnas, men kämpa
som om du kunde överlista döden, kämpa för en
större cirkel, ibland ljus ibland mörk, men
ge inte upp, framtiden är som det föränderliga
vattnet, djup som en tjärn och grunt där sand möter hav.

Poesi 23

Håll i hårt, sedan danserna, lite klumpigt
i början men all längtan som sparats
ger jag uttryck för i natt, vi dansar
oss heta i livets dans, det spelar ingen roll
var vi är, stjärnhimlen öppnar sig
och det är bara du och jag, i Paris
i Lissabon New York, rösterna och natten
stiger till en enda röst och all denna längtan
en öppen bok, ett oskrivet blad.

Poesi 24

Stenarna rullar över mig, månen är där uppe,
jag ser vansinnet forma en egen kropp.
Minnena har gått förlorade som i ruset en väg
bort från det varande in i det tillkommande,
jag kallar med ett ljud som när ett rep svingats
i luften, stenen längst ut är i sig själv
ett väsen, en artefakt, du går namnlösa steg
fram emot porten, du vänder du har mer att
göra, mer att ge, på stigar du vandrar fortfarande.

Poesi 25

I en kompost av tröst
famlar tusen händer
ett främmande land
och det oskattbara
av ett fritt något.
En glömska av tusen ansikten
ett fönster blåser upp
förgör det talande.

Poesi 26

Sen natt, tystanden i huset, jag går
stilla runt mina tankar, gjut morgondagen
i mig i en hel form med ett helt perspektiv.
Låt mig se klarare och ha översyn, låt mig
lämna fängelset som är mina bundna tankar.
Låt mig våga se friheten, uppleva den fullt
ut när mörkret kommer och oron, låt mig stilla den
och fortfarande se klart, flyger högt över mig
det bundna som upplöses i skyn.

Poesi 27

För mig bortom honom.
För en dag för en natt
för mig dit hans ande inte når
lär mig kunskap om livet,
som någon sa förvandla förbannelsen
till lovsång, spridda är vi för vinden,,,

Poesi 28

Jag kan inte skriva om våren och alla blommorna,
inte heller kan jag hjälpa dig mer, jag släpper dig
även om du faller, bortom döden, får du svar.
Våren är livet allt det nya det gamla blir kvar
förmultnar in i sorgen och höstregnen, du tynar bort
men jag blir kvar, tiden är en dåres andedräkt, ett skal
som redan spruckit, värkt sig ut in i snårbuskarna.

Poesi 29

På denna jorden är det mig givet,
för dej och mej står det skrivet
i väntan och tristess, men glädjen
är störst, den kommer som vinden och
vänder njut av din stund, på denna
jord under alla dessa stjärnor.
Alla kämpar vi mot stormen mot
lidandet, ändå är det vårt öde
att kanske lida, mitt under en
tagning händer det som inte får hända.

Poesi 30

Kampen var hård men värd varenda sekund.
Ute på myren vandrar jag, ser in i urskogen,
följer djurens vägar, det är något jag missat,
något jag måste förstå, jag väntar i gläntan
på närmsta spår, någon säger det är orsak
andra att det är verkan, jag reder inte ut
ekvationen, jag somnar bort från allt, glömmer
både dag och natt, ruset känns skönt, allt
återfår sitt forna skimmer, förälskelsen
är möjlig, inget behöver förlåtas eller sägas.